Johann Sebastian Bach fyller 333 år, och det firas i Brännkyrka kyrka

Under våren 2018 blir det mycket Bach i församlingens kyrkor. Den 21 mars är det 333 år sedan Johann Sebastian Bach såg dagens ljus, och själva talet 333 är oemotståndligt om man vill skapa musikalisk högtid kring en kompositör som, utöver sitt musikaliska geni, behärskade matematiken på svindlande höjder. Här ger församlingens organist Robert Zelizi en bild av hur musik var en av flera vetenskaper och hur konstformerna gick i varandra, då på JS Bachs tid.

Finns det musik som inte hörs? I antiken och på medeltiden var det självklart att det var mer som var musik än det vi idag konsumerar som underhållning eller konstmusik. Antikens muser var nio till antalet, anförda av Apollo, och de sysslade med astronomi, naturvetenskap, lyrik, drama, och musik. I alla dessa ”konstformer” kunde man hitta liknande harmonier och symmetrier. Med den vetenskapliga utvecklingen på 1600-talet började sådana begrepp att ersättas av modernare tänkesätt, men mycket fanns kvar av symbolism och antikens tänkande i både teologi och musik på Bachs tid.

Johann Sebastian Bach (1685–1750) var en stark och ganska stöddig person. Han blev föräldralös i 10-årsåldern och fick därefter bo hos nära släktingar. Han fick en krävande utbildning i musik och andra ämnen, både hemma och i skolor knutna till hov och kyrkor. Hans tidigaste anställningar var som sångare och violinist. Det är allmänt känt att han framträdde som fullfjädrad och genialisk orgelvirtuos före 20 års ålder.

Musikhantverket var på Bachs tid välutvecklat och fungerade som andra skrån. Yrket gick ofta i arv. JSB uppfattade sig som hantverkare men var också medveten om sin specialbegåvning, vilken manifesterar sig i ett flitigt användande av symboler och proportioner i kompositionerna.

Det går en röd tråd av experiment och upptäckarglädje genom de flesta verk. Som nybliven Thomaskantor satte han igång att komponera fem kompletta årgångar av kyrkomusik, alltså kantatkompositioner, till alla söndagarnas bibeltexter, där musiken tolkar och gestaltar budskapet. Das Wohltemperiertes Klavier är totalt 96 stycken för klaverinstrument där han utforskar alla tonarters egenskaper och möjligheter (tolv durtonarter, tolv molltonarter, preludium och fuga för varje tonart, och två hela serier, alltså 12+12x2x2=96).

De sex violinsonaterna utforskar violinens alla möjligheter, de sex sviterna för luta utforskar lutans alla möjligheter, och de sex motetterna för a cappellakör utforskar den polyfona kyrkokörens möjligheter. Många verk kommer i grupper om sex stycken, vilket är enkel talsymbolik: talet sex motsvarar de sex dagar som Gud skapade världen på, den sjunde är vilodagen. Sex Brandenburgkonserter är alltså ett färdigt projekt, som även om det är helt profan musik också hyllar Guds skapelsemetod. Vi kommer alltså aldrig att hitta en bortglömd, sjunde cellosvit, för de sex som finns är ett färdigt projekt.

Under sina sista 10–15 år kunde Bach ägna sig mer åt sin musikforskning än tidigare, och kompositionerna blev om möjligt ännu mer komplexa och esoteriska, i till exempel Musikalisches Opfer, Kunst der Fuge, och Mässa i h-moll. Goldbergvariationerna utforskar variationskonsten i 30 variationer med märkliga strukturella sammanhang mellan satserna. På 70-talet upptäckte man dessutom 14 stycken kanon på temats basgång. Talet 14 betyder Bach (B=2, A=1, C=3, H=8, alltså 2+1+3+8=14). Dessa sena verk har under lång tid varit föremål för hisnande spekulationer vad gäller dolda matematiska och vetenskapliga budskap, både av musiker, matematiker och filosofer.

Man ska väl alltid vara försiktig med att hävda en sanning som är svår att bevisa, men det finns faktiskt vissa symboler som är svåra att blunda för. H-mollmässan är ett gigantiskt verk med nästan hela den katolska mässan på latin som Bach jobbade med under många år och som inte hade någon påtaglig nytta eftersom Bach jobbade i det protestantiska Leipzig. Efter en del korrigeringar och tillagda repriser fick verket till slut 27 satser, vilket inom talsymboliken är en trefaldig hyllning till treenigheten, alltså 3x3x3=27. Treenighetens tal är tre eftersom Gud är tre personer. Tydligheten med 27 satser består i att vissa repriser eller lossbrytningar inte fanns från början och egentligen är onödiga. Men Bach ville verkligen ha 27 satser.

Treenighetssymbolik var vanlig, det finns många andra tydliga exempel. Det kanske tydligaste är originalmanuskriptet till det populära Preludium i Ess-dur, inledningen på Clavier-Übung III, som är skrivet på två notsystem och alltså borde ha sex stycken Bb-förtecken, men Bach petade in tre onödiga förtecken för att det skulle bli nio förtecken, alltså 3×3, treenigheten gånger treenigheten. Och verket avslutas en timme senare med en trippelfuga i Ess-dur med tre olika teman som var och en har en musikalisk karaktär som klart symboliserar Gud Fadern, Gud Sonen, och Gud Helig ande, de tre personerna i treenigheten.

Bland Bachs efterföljare har många forskare och kompositörer försökt att förstå och ta fasta på både symboliken och experimenterandet. Till exempel har det uppstått en hel litteratur av kompositioner som innehåller tonerna BACH, alltså Bess, A, C, och B med moderna benämningar, eftersom Bach använde den tonföljden i några märkliga kompositioner som en slags musikalisk signering.

Det finns inget magiskt i talsymboliken. Poängen är varken att göra Bachs musik svårare än den är eller lägga till något onödigt. Men det måste finnas begripliga anledningar till varför intresset för JS Bach är så stort, och växer. Vi som sysslar med Bach, som musiker, körsångare, eller musikälskare, vet att det inte finns en enda onödig ton i hans musik, att det är rätt svårt att öva in, men att när man har lärt sig den så sitter det ordentligt. Musiken är oftast väldigt njutbar, men samtidigt fullproppad av komplicerade detaljer som vi oftast är helt omedvetna om.

Det sägs väldigt seriöst i medicinsk forskning att musikinlärning, instrument eller sång, skapar ”nya synapser”, ”nya nervbanor”. Undertecknad kan berätta att när jag tar upp ett orgelstycke av JSB som jag inte har spelat på 15 år och börjar öva ordentligt så får jag minnesbilder av sånt som hände i livet då när jag studerade in det första gången. Hur kan det komma sig? Finns det biologiska spår i mig av musik som inte går att höra?

Robert Zelizi

Läs den här artikeln och mycket annat i senaste Brännkyrkabladet!