På Årsta gård levde Årstafrun från 1775 till sin död 1841. På Årsta gård levde Årstafrun från 1775 fram till sin död 1841.

”Vad jag ägt och förlorat! Allt.” Så skriver Märta Helena Reenstierna, även känd som Årstafrun, i en av sina berömda dagböcker. Under 46 år på 1700- och 1800-talen beskrev hon livet som adelsdam i dagliga anteckningar – ett liv som var allt annat än stillsamt och glamoröst.

Hon föddes i Västergötland 1753, och flyttade 21 år gammal till Årsta gård när hon gifte sig med officeren Christian Henrik von Schnell 1775. På den tiden tillhörde Årsta Brännkyrka församling, som då täckte stora delar av dagens Söderort. Trots att hon var adlig och bodde på en förmögen gård med stora tobaks­odlingar kom hennes liv att präglas av mycket olycka. Herrskapet von Schnell fick åtta barn, men bara sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder.

1793, mitt under den franska revolutionen, började Årstafrun skriva dagbok. Det var en händelserik tid, och samma år kan vi bland annat läsa om nyheten att Frankrikes drottning Marie Antoinette ”blivit barbariskt giljotinerad”. Bland Årsta gårds många gäster fanns en viss Carl Michael Bellman. När han 1795 ”genom en stilla död avsomnat” beskrev Märta Helena begravningen, och konstaterade att ”samtliga gräto vi den döda vännens tidiga bortgång”.

Under de kommande åren redogjordes för både vardagsliv och fest, konflikter med gårdens pigor och drängar, teaterbesök i Stockholm och storpolitiska händelser. Dessutom rapporterade Årstafrun ofta från gudstjänster, dop och bröllop i Brännkyrka kyrka. Brännkyrka kyrka låg henne varmt om hjärtat; så varmt att hon 1806 skänkte 16 almar att plantera vid kyrkans mur. Några av dem står kvar än idag. Det var också på Brännkyrka kyrkogård hennes barn begravdes.

1812 drabbades Märta Helena av den sista stora sorgen i sitt liv, när sonen Hans Abraham 32 år gammal gick genom Årstavikens is och drunknade. Hennes make Christian Henrik hade dött året innan, och resten av livet levde hon ensam på gården. Med ett 20-tal anställda och många vänner hade hon ändå fullt upp. Årstafrun kunde till exempel slakta en gås, stoppa korv eller väva tyg i sitt dagliga arbete. Hon skrev dagbok ända upp till 86 års ålder, då hon nästan var helt blind. Två år senare, 1841, avled hon efter ett långt liv fyllt av mycket sorg. Hon begravdes tillsammans med sin familj, och framför skylten ”Här vilar Årstafrun” kan graven idag beskådas på Brännkyrka kyrkogård.

Tack vare Märta Helena Reenstiernas dagboks­anteckningar vet vi idag mycket om hur livet såg ut för 200 år sedan. Dagböckerna finns bevarade i sin helhet på Nordiska muséets arkiv, och de finns även samman­fattade i ett antal böcker. Du kan exempelvis köpa Årstafruns dolda dagböcker för 150 kr på bokbordet i Brännkyrka kyrka. Dessutom kan man numera följa Årstafrun på Facebook, där det dagligen publiceras ett dagboksinlägg.

Här kan du se en intervju om Årstafrun med historikern och författaren Kristina Ekero Eriksson.

Årstafruns grav

Årstafruns grav stod tidigt färdig, i och med att övriga familjemedlemmar begravts långt före hennes död. Så här skriver hon vid ett besök i november 1822:

”Uphålsväder och kalt. Jag var i gula Calleschen till Bränkyrka och såg von Schnells Grafsten Polerad och märkt samt lämnadt rum för mitt namn som jag hoppas få, vid min hvila där sammanstädes bifogadt; men hvad som storligen förtryter mig är att sedan jag ordenteligt skref och stafvade rätt för Stenhuggaren har han uteslutit bokstafven H. och satt vilar i stället för Hvilar – hvilket ej kan ändras. Jag betalte dock oafkortadt för Stenens släthuggning 25 RD för dess Polure på midten 5 och för hvarje bokstaf 8 Shill: Summa 39 RD rgds, utom 1/2 (tecken för skålpund, vilket innebar drygt 200 gram) vax – 2 Säckar Kohl och 2 drängdagsvärken samt tractering”.

Sök efter Årstafrun på hittagraven.stockholm.se för att hitta en förteckning över graven.

Årstafruns grav karta